I vetenskapliga rapporterande texter inom teknikområdet är det konvention att kort presentera de material man har använt i undersökningen och metoden. Metoddelen svarar primärt på frågorna ”Vad gjorde du/ni?” och ”Varför gjorde du/ni just så”? Med andra ord ska metoddelen innehålla inte bara en konkret beskrivning av hur ni har gått tillväga utan också ett rättfärdigande av de val (med avseende på material såväl som metod) som gjorts. Ibland skrivs metod- och materialavsnitten ihop, men ofta separeras de (ofta som underavsnitt i ett mer omfattande avsnitt) för läsarvänligheten och tydligheten. En studie omfattar heller inte alltid något material, däremot finns det alltid en metod som ligger till grund för resultatet.  Ett omfattande metodkapitel delas alltid med fördel upp i underavsnitt för att underlätta för läsaren.

 Beskrivningen i metoddelen ska kunna användas av vem som helst som vill upprepa studien, för att validera studien eller av andra skäl. Om skribenten har detta i åtanke när metoddelen skrivs kan det bidra till att beskrivningen blir tillräckligt konkret. Utelämna inget men texten bör vara koncis snarare än uttömmande. Försök därför lyfta ut och beskriva centrala delar ur exempelvis instruktioner för laborationer, till exempel instrument, instrumentinställningar, provkoncentrationer, och kravspecifikationer i texten. Lista inte allt utan lägg hellre långa instruktioner och protokoll som bilagor och hänvisa till dessa. Ställ alltid frågan: Vad behöver läsarna veta om de material och de metoder vi använde för att kunna upprepa undersökningen och då få jämförbara resultat?  Tanken om att studien ska kunna upprepas av någon annan ska ses som en riktlinje för noggrannhet och tydlighet; det betyder inte att metoddelen ska skrivas som en instruktionstext.

 Skillnaden mellan laborationsinstruktioner och metodbeskrivningen är stor – gör inte misstaget att bara ”konvertera” en laborationsinstruktion till en metodbeskrivning.  Det finns en uppenbar risk att man blir för detaljerad i sin beskrivning av material och metod om en laborationsinstruktion har varit detaljerad. Var selektiv. Metoddelen ska inte slås ihop med en beskrivning av det teoretiska fundamentet – teori och metod är helt olika saker i rapporten. Men, i de fall där teorin direkt påverkar metoden, t ex på så sätt att författarna gör ett metodologiskt val som rättfärdigas med utgångspunkt i teoretiska ställningstaganden, då kan detta nämnas.

I metodavsnittet är det vanligt att använda passiva meningar – men man kan med fördel variera sig för trevligare läsning, men aldrig inom ett och samma stycke eftersom det lätt blir förvirrande för läsaren. Tempus för beskrivning av metod och material är imperfekt. Det är logiskt eftersom man beskriver forskningsaktivitet som ju faktiskt redan ägt rum och således hör hemma i dåtid. Men, om man vill beskriva något som fortfarande är sant snarare än forskningsaktiviteten som sådan används förstås presens. Frestas inte att använda punktlistor för att skriva metod (det är lätt att bli påverkad av t ex labbinstruktionen) . Läsarna förväntar sig löpande text i form av fullständiga meningar, men meningarna får gärna vara korta och koncisa .