Om en text inte delades in i stycken skulle den bli svårprocessad och ”tung” att läsa. Styckeindelning handlar alltså mycket om läs(ar)vänlighet, men styckeindelningen har också en organiserande funktion och skapar förväntningar hos läsaren. En bra minnesregel är att ett stycke är en ”idéenhet”, alltså en plats i texten där du introducerar en idé (t.ex. genom ett inledande påstående) som sedan utvecklas (t.ex. genom exempel, konkretisering, eller specificering) i resten av stycket.

Notera att stycket ska ha EN bärande idé, inte flera. Allt som sägs i det aktuella stycket ska på något sätt handla om just den tanken. När man vill introducera en ny idé behövs ett nytt stycke, och så fortsätter man att utveckla texten. Läs mer om styckestruktur i avsnittet Kärnmening.

Ett stycke – en tanke 

Det finns inga egentliga regler för hur långt, eller kort, ett stycke får vara men som nämndes ovan är ”ett stycke – en tanke ( = en idéenhet” ) en bra grundprincip att följa.  Då blir det ganska naturligt när man behöver ett nytt stycke och när man behöver fortsätta att skriva i samma stycke.

En bra tumregel är också att inget stycke får bestå av bara en enda mening.  Ett tycke med bara en mening i kan med fördel antingen försökas skriva ihop det med det föregående stycket eller utvecklas till ett lite längre stycke. Det är värt att notera att man i början av skrivprocessen ofta har en-meningsstycken.  Det gör ingenting, tvärtom: de utgör ofta kärnmeningar. I takt med att texten och idéerna utvecklas växer en-meningsstycket sannolikt till ett eget stycke med mer substans.

Markera nytt stycke

Styckeindelning kan markeras på olika sätt, men var konsekvent. Antingen gör man ett indrag, d.v.s. första ordet i den första raden i ett nytt stycke är indragen i förhållande till den övriga raderna i stycket. Alternativt lämnar man en blankrad mellan stycken vilket är vanligt i rapporter. Notera att man aldrig bör ha både indrag och lämna en blankrad. Var konsekvent genom hela texten för hur du markerar nya stycken.